Idag blev det middag hemma hos svärmor.
Efter middagen blev det promenad med Jaris kompis Niklas.
söndag 31 mars 2013
lördag 30 mars 2013
Utslagna
Två av pelargonsticklingarna jag köpte för ett tag sedan har nu slagit ut.
Egentligen ska man väl klippa bort blommorna så att växten får kraften istället.
Men vem kan klippa bort så fina blommor?
Egentligen ska man väl klippa bort blommorna så att växten får kraften istället.
Men vem kan klippa bort så fina blommor?
fredag 29 mars 2013
torsdag 28 mars 2013
onsdag 27 mars 2013
Omväg
Idag åkte jag en tur till Hedemora. Men det visade sig att stället jag skulle besöka inte öppnade förens vid ett.
Då blev det att hälsa på A, A och R.
tisdag 26 mars 2013
Dahlberg
Vi vet ytterst lite om vårt hus, eftersom det ska ha flyttats till den plats där det nu står.
Hittade en signatur på vinden idag som förbryllar mig lite. Gustav Dahlberg. Det var ju familjen som bodde i granntorpet! Och släkten som fortfarande äger det huset.
Var det Dahlbergs som flyttade och byggde upp vårt hus 1943?
Hittade en signatur på vinden idag som förbryllar mig lite. Gustav Dahlberg. Det var ju familjen som bodde i granntorpet! Och släkten som fortfarande äger det huset.
Var det Dahlbergs som flyttade och byggde upp vårt hus 1943?
söndag 24 mars 2013
Kisse
Hittade kisse i sin säng. Där brukar han inte ligga mitt på dagen.
Men det var väl varmt och skönt vid elementet.
Men det var väl varmt och skönt vid elementet.
fredag 22 mars 2013
Ko
Hittade en ko idag som gjorde sitt bästa för att vara söt framför kameran.
Jag tycker att hon lyckades ganska bra.
Jag tycker att hon lyckades ganska bra.
torsdag 21 mars 2013
tisdag 19 mars 2013
söndag 17 mars 2013
lördag 16 mars 2013
Äventyr
Idag blev det lite äventyr med två knäppgökar från Avesta till skogarna utanför Fredriksberg.
Övriga bilder inifrån bergrummet finns på "Kvar i ensamhet".
fredag 15 mars 2013
torsdag 14 mars 2013
onsdag 13 mars 2013
måndag 11 mars 2013
söndag 10 mars 2013
Ludvika
Marcus Birro har skrivit om Ludvika:
"
Jag tycker mycket om Ludvika.
"
Jag tycker mycket om Ludvika.
Det är en inte särskilt vacker stad, men den ligger intill en sjö, fast
vänd åt fel håll. Det är en typisk bruksort, en håla skulle många säga,
en stad med många unga föräldrar på den korta gågatan, en stad man rätt
snabbt kan tröttna på.
Men det är något med Ludvika som gör
mig lugn, trygg och lycklig. Jag kom sent igår, tog in på hotellet,
skrev lite och sov sedan gott hela natten.
I dag har jag föreläst för gymnasieungdomar och allmänhet och det gick bra.
Men det är i stunderna mellan mina föreläsningar som gläder mig mest.
Solen står högt på en klarblå himmel när jag går till kyrkan i byn, Ulrika.
Den är stängd när jag är där men när jag ska gå tillbaka till centrum
möter jag en svartklädd familj som just jordfäst sin mormor. De är
sorgsna men fulla av värme och lugn som man kan bli på begravningar. Vi
känner inte varandra men vi börjar prata lite ändå. De uppskattar det
jag skriver och jag känner mig lite förlägen där jag står. Detta är
deras dag, deras hyllning till sin mormor och så står jag där och snor
uppmärksamheten. Men det verkar inte som om de tänker och tycker samma
sak.
Jag hoppas inte jag trampade in på deras domäner. Jag hoppas de fick en fin dag och kväll i minne av sin mormor.
- Det känns som om vi känner dig, skrattar en av kvinnorna och jag känner hur jag rodnar av berömmet.
För det är ett beröm. Det är vad mitt liv handlar om, att få vara en
guide till människors egna liv, till människors egna känslor. Skrivandet
som ett hantverk, en snickare, en skapare av ord som kanske i bästa
fall kan hjälpa andra att få syn på saker i sina liv som annars kanske
hade gått förlorade.
Jag vinkar, hejar, kramas, pratar, blir
fotad, svarar på frågor och det slår mig att vad som än händer i mitt
liv kommer jag aldrig vara ensam. Det är bara att åka till Ludvika och
ta en promenad.
Skrivandet som ett yrke och ett kall.
Det är inget märkvärdigt jobb, men det är ett jobb i alla fall.
En gång blev jag beskylld av en DN-skribent att vara en "IKEA-poet".
Hon menade det som ett skällsord men jag blev stolt. Precis så.
Om mitt skrivande kan vara enkelt att få tag på för nästan alla och
betyda mycket för många så har jag lyckats. Det är den viktigaste
anledningen till varför jag började skriva en gång i tiden, för länge
sedan. Att få mina ord att betyda något för andra.
Skrivandet hör inte hemma i de fina salongerna eller på kultursidorna.
Skrivandet är guider till överlevnad.
Efter familjen träffar jag en medelålders kvinna som tackar för
texterna om Gud och som vill berätta att de planerar att bygga nya hus
nere vid sjön, och hon vill berätta om skogarna runt sjön, och om Dan
Andersson och om hur vackert det är i Ludvika när sommaren kommer. Vi
pratar som om vi känner varandra, fast vi aldrig träffat varandra. Innan
hon går säger hon:
- Tack för att du finns.
Hur
förhåller man sig till det? Jag blir rörd av den kommentaren, av hennes
värme, av hennes mod att vilja göra mig glad och lycklig. En man på
gågatan kommer fram och vill prata om Jesus och det gör vi en stund. En
annan kvinna, lite drucken kanske, men inte full, inte högljudd, bara
kanske ensam, ger mig en kram och sticker ett vykort i min hand som
föreställer en vacker blombukett.
"Du är värdefull" står det på kortet.
Jag tycker inte jag förtjänar all denna värme men kanske är bara dumt att känna så.
Kanske borde jag bli bättre på att förtjäna det. Jag är ju tydligen
väldigt bra på att ta åt mig när människor skriver något elakt eller
nedlåtande.
I Ludvika byggs jag av andras värme och det är storslaget.
Det är också nyttigt för mig att komma ut och bort från Stockholm. Så
här ser Sverige ut. Detta är landet. Detta är verkligheten. Det kan vara
lätt att glömma det när man sitter i kostym i baksätet på en taxi över
Västerbron på väg till en viktig lunch runt Stureplan.
Jag har
Göteborg och Norrköping i blodet men det gör mig inte immun mot
storstadens självgodhet. Jag försöker påminna mig om detta och resor ut i
landet är absolut nödvändigt för mig.
Efter en av
föreläsningarna pratar jag med Henry och Peo som åkt från Borlänge för
att lyssna. En av dem har haft hjälp och nytta av Svarta Vykort, boken
om sorg och tröst jag skrev, och den andra har läst mig vid kärlekssorg
och haft nytt av det.
Vi pratar om att förlora för tidigt födda
barn, om att slås i bitar, om att överleva när man inte trodde att man
skulle överleva, och om hur livet ändå alltid är värt att leva, hur
mörkt det ön förefaller vara för stunden.
Två unga män, moderna, känsliga, stolta, värdiga.
Solen över sjön. Snön som smälter i stora högar utanför Apoteket.
Fåglarna som flyger yrvaket över de låga hustaken. Dan
Andersson-musee´t.
Dagen jag förärades Dan Andersson-priset är fortfarande av en de bästa i mitt liv.
Ni får ha överseende om det blev lite mycket ego i detta inlägg men jag
skriver det mest för mig själv, för att påminna mig om att det finns en
värld, ett land, ett folk, och tusen drömmar där ute och att Sverige är
fullt av dessa helt vanliga men rosenrött varma medmänniskor som i bön,
liv, tacksamhet och strider, verkligen gör allt det kan för att göra
det här landet till ett bättre land i morgon.
Ju mer isolerat
liv jag lever i min vardag, som nu ser så annorlunda ut från för bara
något år sedan, ju viktigare är det för mig att få vara en del av detta
värdiga sammanhang. Vanliga människor som lever vanliga liv.
Och som alls inte är särskilt vanliga.
Jag är stolt och glad att få vara en av dessa människor."
lördag 9 mars 2013
torsdag 7 mars 2013
tisdag 5 mars 2013
måndag 4 mars 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)