Ludvika

Marcus Birro har skrivit om Ludvika:

"

Jag tycker mycket om Ludvika.

Det är en inte särskilt vacker stad, men den ligger intill en sjö, fast vänd åt fel håll. Det är en typisk bruksort, en håla skulle många säga, en stad med många unga föräldrar på den korta gågatan, en stad man rätt snabbt kan tröttna på.

Men det är något med Ludvika som gör mig lugn, trygg och lycklig. Jag kom sent igår, tog in på hotellet, skrev lite och sov sedan gott hela natten.

I dag har jag föreläst för gymnasieungdomar och allmänhet och det gick bra.

Men det är i stunderna mellan mina föreläsningar som gläder mig mest.

Solen står högt på en klarblå himmel när jag går till kyrkan i byn, Ulrika.

Den är stängd när jag är där men när jag ska gå tillbaka till centrum möter jag en svartklädd familj som just jordfäst sin mormor. De är sorgsna men fulla av värme och lugn som man kan bli på begravningar. Vi känner inte varandra men vi börjar prata lite ändå. De uppskattar det jag skriver och jag känner mig lite förlägen där jag står. Detta är deras dag, deras hyllning till sin mormor och så står jag där och snor uppmärksamheten. Men det verkar inte som om de tänker och tycker samma sak.

Jag hoppas inte jag trampade in på deras domäner. Jag hoppas de fick en fin dag och kväll i minne av sin mormor.

- Det känns som om vi känner dig, skrattar en av kvinnorna och jag känner hur jag rodnar av berömmet.

För det är ett beröm. Det är vad mitt liv handlar om, att få vara en guide till människors egna liv, till människors egna känslor. Skrivandet som ett hantverk, en snickare, en skapare av ord som kanske i bästa fall kan hjälpa andra att få syn på saker i sina liv som annars kanske hade gått förlorade.

Jag vinkar, hejar, kramas, pratar, blir fotad, svarar på frågor och det slår mig att vad som än händer i mitt liv kommer jag aldrig vara ensam. Det är bara att åka till Ludvika och ta en promenad.

Skrivandet som ett yrke och ett kall.

Det är inget märkvärdigt jobb, men det är ett jobb i alla fall.

En gång blev jag beskylld av en DN-skribent att vara en "IKEA-poet". Hon menade det som ett skällsord men jag blev stolt. Precis så.

Om mitt skrivande kan vara enkelt att få tag på för nästan alla och betyda mycket för många så har jag lyckats. Det är den viktigaste anledningen till varför jag började skriva en gång i tiden, för länge sedan. Att få mina ord att betyda något för andra.

Skrivandet hör inte hemma i de fina salongerna eller på kultursidorna.

Skrivandet är guider till överlevnad.

Efter familjen träffar jag en medelålders kvinna som tackar för texterna om Gud och som vill berätta att de planerar att bygga nya hus nere vid sjön, och hon vill berätta om skogarna runt sjön, och om Dan Andersson och om hur vackert det är i Ludvika när sommaren kommer. Vi pratar som om vi känner varandra, fast vi aldrig träffat varandra. Innan hon går säger hon:

- Tack för att du finns.

Hur förhåller man sig till det? Jag blir rörd av den kommentaren, av hennes värme, av hennes mod att vilja göra mig glad och lycklig. En man på gågatan kommer fram och vill prata om Jesus och det gör vi en stund. En annan kvinna, lite drucken kanske, men inte full, inte högljudd, bara kanske ensam, ger mig en kram och sticker ett vykort i min hand som föreställer en vacker blombukett.

"Du är värdefull" står det på kortet.

Jag tycker inte jag förtjänar all denna värme men kanske är bara dumt att känna så.

Kanske borde jag bli bättre på att förtjäna det. Jag är ju tydligen väldigt bra på att ta åt mig när människor skriver något elakt eller nedlåtande.

I Ludvika byggs jag av andras värme och det är storslaget.

Det är också nyttigt för mig att komma ut och bort från Stockholm. Så här ser Sverige ut. Detta är landet. Detta är verkligheten. Det kan vara lätt att glömma det när man sitter i kostym i baksätet på en taxi över Västerbron på väg till en viktig lunch runt Stureplan.

Jag har Göteborg och Norrköping i blodet men det gör mig inte immun mot storstadens självgodhet. Jag försöker påminna mig om detta och resor ut i landet är absolut nödvändigt för mig.

Efter en av föreläsningarna pratar jag med Henry och Peo som åkt från Borlänge för att lyssna. En av dem har haft hjälp och nytta av Svarta Vykort, boken om sorg och tröst jag skrev, och den andra har läst mig vid kärlekssorg och haft nytt av det.

Vi pratar om att förlora för tidigt födda barn, om att slås i bitar, om att överleva när man inte trodde att man skulle överleva, och om hur livet ändå alltid är värt att leva, hur mörkt det ön förefaller vara för stunden.

Två unga män, moderna, känsliga, stolta, värdiga.

Solen över sjön. Snön som smälter i stora högar utanför Apoteket. Fåglarna som flyger yrvaket över de låga hustaken. Dan Andersson-musee´t.

Dagen jag förärades Dan Andersson-priset är fortfarande av en de bästa i mitt liv.

Ni får ha överseende om det blev lite mycket ego i detta inlägg men jag skriver det mest för mig själv, för att påminna mig om att det finns en värld, ett land, ett folk, och tusen drömmar där ute och att Sverige är fullt av dessa helt vanliga men rosenrött varma medmänniskor som i bön, liv, tacksamhet och strider, verkligen gör allt det kan för att göra det här landet till ett bättre land i morgon.

Ju mer isolerat liv jag lever i min vardag, som nu ser så annorlunda ut från för bara något år sedan, ju viktigare är det för mig att få vara en del av detta värdiga sammanhang. Vanliga människor som lever vanliga liv.

Och som alls inte är särskilt vanliga.

Jag är stolt och glad att få vara en av dessa människor."